Din värme,
din mjuka värme
ber jag om,som strömmande långt innan mänskan
på jorden kom.
I urskogensgömmenas duniga
fågelnästen
bar samma skyddande värmel
ivets fästen.
Ur ångesbrinnande himlar
sjunker vi ner
i boets mörker, där livet
ej frågar mer.
Ty molnens lekar är hänrig
och spegelstänk,
men alt som föds och föder
är djupets skänk.
Det dagas, och rymden ljuder
av vingesus.
Det svävande fågeln jublar:
Jag lever av ljus!
Men gömt i det tysta vilar
hans ve och väl.
Din värme, din djupa värme
ger mig själ.
-Karin Boye-
